Kategoriarkiv: Vänortsgatan

Vad kostar ett lass grus?

Jag fattar verkligen varför Skanska inte betalar för hotell för de som drabbas. Jag förstår varför de  satsar på att de kommer undan ändå. Det skulle bli ganska dyrt om de tog ansvar för totalkostnaden för sina byggen och ljudavfall är svårare att sätta fingret på än annat miljöfarligt avfall även om det kan leda till lika stora kostnader för samhället i slutändan.  Det är mycket mer lockande att låta privatpersoner vara med och bekosta deras vinstmarginal, huka och hoppas att ingen ifrågasätter. Lite som BT Kemi som grävde ner sina gifttunnor i Teckomatorp, försökte tysta ner och ignorera kritiken så länge det gick. Sedan konkursade de lite lägligt så att samhället fick stå för notan.

Men vad skulle ett lass med grus kosta Skanska? Knappt växelpengar om ens det.  Så varför inte lägga ett lass grus på den här gångvägen så att alla som bor i området kan gå till och från sina hem utan att bli leriga? 

Och när de gjort det kan de ju börja beta av min lista med 5 bra presenter till bygggrannar. Vem vet, det kanske till och med kan bli lite julefrid i år.

Mitt bygge

Vad är det som byggs hos dig? Hur länge ska de hålla på egentligen? Detta är två vanliga frågor som jag ska försöka svara på.

En bild som säger mer än 1000 ord och den här tycker jag är rätt talande. Båda delbilderna är tagna från samma plats (mitt köksfönster) med mobilen. Jag har inte mixtrat eller beskurit den ena bilder för att det ska framstå som bygget är närmare än vad det är.

mina1000dagarmedSkanska

Mitt hem

Jag äger en bostadsrätt på andra våningen i ett trevåningshus på Vänortsgatan i Mölndal utanför Göteborg. Husen är byggda på 1950-talet och anses av kommunen vara särskilt fint exempel på arkitektur från den tiden. Föreningen fick exempelvis inte byta färg på fasader eller byta till moderna balkonger när balkongrenovering gjordes utan det var viktigt att områdets karaktär bevarades (!).

Bostadsrättsföreningen Harald Stake består av sju hus och nästan 200 lägenheter. När jag flyttade in hyrde föreningen mark av Mölndals stad som användes som trädgård och parkeringsplatser. Den marken ingick i det som kommunen sålde av för bygge av nya bostäder. Först skulle HSB bygga men de drog sig ur och Skanska kom in istället.

Byggprojekt runt mig ca 2010-2014

Innan den tid jag kallar för bygghelvetet började bygges korsningen som skymtar uppe i högra hörnet på den äldre bilden om till rondell och föreningen jag bor i bytte balkonger. För min del uppfyllde dessa evenemang min kvot av pålning, oljud och olägenhet med råge. Mer skulle dock komma.

Min bostadsrättsförening

  • Bytt tak.
  • Lagat och målat fasader.
  • Bytt ytterdörrar.
  • Renoverat trapphus (inkl slipat golven).
  • Grävt upp alla gårdar och gjort 100 nya parkeringsplatser.
  • Malsanerat vindarna (vilket krävde att jag förvandlade hela min välorganiserade vind till en stor hög).

Grannarna

  • Grannen i väster är ett hyreshus. Där har det flyttats runt grushögar i en evighet. Syftet är oklart. Samtidigt har de byggt parkeringsplatser utan att först söka bygglov.
  • Grannen i söder är en annan bostadsrättsförening. Ett av deras hus började luta och därför måste de påla i källaren.

Omgivningarna

  • Två mackar, ett skjul och ett gatukök revs.
  • En ny mack byggdes.
  • En cykelbana revs upp.
  • En hundrastgård togs bort och träd fälldes.
  • En ny cykelbana byggdes rakt genom vår tidigare trädgård – två gånger – och stängdes sedan av (den ska bli väg så småningom).
  • Spårvagnsspåren byttes.
  • Sopbilen körde över en elmoj så vi blev ellösa.

Skanska

  • Två sjuvåningshus varav ett är klart och ett skymtar på bilden ovan.
  • En rad med lägre hus.
  • Radhus ska byggas rakt över vår fjärrvärme.
  • Stängt av vår bilväg i många år.
  • Stängt av cykelbanor och gångbanor och hänvisat oss till långa omvägar alternativt gå på en allmänning som snabbt förvandlades till lervälling samt på Bifrostgatan som saknar trottoar.

Har jag glömt något?

Edit februari 2014: När jag skrev ovanstående kände jag inte till att spårarbetet och cykelbana längs Göteborgsvägen ska återupptas. Beräknas vara klart november 2014.

Edit november 2015: Ingen aning om varför men Skanska är här och gräver upp ett hörn i det nya området. Fuskbygge?

Jag hade fel om tillgängligheten på Vänortsgatan

Häromveckan när jag testade sända live video via Bambuser sa jag att att sannolikheten att Skanska skulle spärra av entrén till ett av de nya husen på Vänortsgatan var liten då det bara är ett par meter mellan dörren och cykelbanan. Jag tänkte att det var för smalt för att Skanska skulle hävda att utrymmet var nödvändigt av ett eller annat skäl och att de nyinflyttade i BRF Österport inte behövde riskera att en dag komma hem och utan förvarning mötas av taggtråd och avspärrningar. Trodde jag. Men se vad jag såg när jag gick förbi imorse.

Vänortsgatan

Det är förvisso utan taggtråd men så där värst lättforcerat är det inte.

Kedjor och hänglås

Jag har också skrivit i min blogg att Skanska gör skillnad på folk och folk, att de som köpt bostäder av Skanska inte drabbas av samma avspärrningar som vi som bodde här sedan tidigare. Det visade sig heller inte vara sant. De grindar som öppnades för köparna var bara öppna under inflyttningsdagen. Sedan stängdes de resolut igen och förseglades med buntband. Buntband är ingen match för den som behöver ut och in i sin lägenhet och har en kniv eller avbitartång i handväskan – något bevisligen mina nya grannar har utrustat sig med eftersom väg rutinmässigt öppnats i veckan. Kanske har nyinflyttade personer helt enkelt behov av att kunna köra in till huset med nya möbler eller andra skrymmande varor? Kan jag få ta tillfället i akt att tacka den som öppnat å det varmaste – stort tack!

Tyvärr så såg jag imorse att buntbanden var utbytta till rejäla kedjor med hänglås. Vinkelslip någon?

Cykelbana tvärs genom uteplatsen – dags för grävskopemarodören slå till!

Igår inleddes National Novel Writing Month, en årlig företeelse från Storbritannien. På en månad ska man skriva 50 000 ord på en ny roman. Flera av mina skrivvänner verkar ha hakat på, dock inte jag. Men i fall att jag skulle varit med, då skulle jag skrivit en bok om hur vem som helst kan korsa gränsen för normalt beteende och bli en rättshaverist. Alla har en gräns när tålamodet tar slut och bara galenskap eller vilt och oresonligt slagsmål återstår.

hatobjekt ett

Jag började fabulera på innehållet i boken tidigt i morse. Jag låg kvar i sängen, helt utslagen (var på Sternträning igår kväll) och ville bara sova en timme till, men si, det var den där halvtimmen när byggjobbarna varvar upp sina maskiner, innan de tar långrast.

romanen om grävskopemarodören

rosa rosor

Min romanhjältinna är en liten grå svensk tant, mer en svensk Miss Marple än en kvinnlig Hundraåringen. Min tant har bott i samma lägenhet i 40 år och är ganska ensam sedan hennes hund Bella dog. Hon fortsätter dock prata med Bella medan hon löser melodikrysset, tjuvar sina tomatplantor eller bläddrar i sina veckotidning. Hon är känd som en gladlynt och snäll gammal dam som alltid har ett vänligt ord över till grannen. Men så händer något som förändrar allt.

Hennes stad, den fiktiga staden Molncity, tas över av illasinnade grävskopor. (När boken blir en Hollywood-film så är grävskoporna King-Kong-stora och bildspråket går i enbart svart och grått. Tantens lägenhet är enda färgklicken med sina Mårbacka-pelargoner i fönstren. Jag tänker förresten att Johnny Depp skulle vara rätt skådespelare för rollen som tanten).

Grävskoporna finns där överallt. Oavsett vilket väderstreck tanten tittar ut från sin hörnlägenhet så forsar det förbi en lerstänkt maskin från volvo, cat, komatsu, atlas eller doosan och lämnar lervälling och förstörelse efter sig. Från arla morgonstund till sena eftermiddagen slamras och lamras det. Tanten som sovit som en stock i alla år och som ett urverk klivit upp 05.45, börjar få sömnsvårigheter och kan inte ens koncentrera sig på sitt älskade melodikryss. Dessutom vågar hon knappt gå ut för att inte riskera att snubbla ner i något hål och bryta lårbenshalsen. För första gången på sjutton år går hon inte längre sin dagliga runda, den som hon och Bella alltid gick och som hon fortsatt gå, med Bellas koppel i handväskan.

grävskopa åker förbi balkonger

Sakta men säkert så förändras tanten. Från att ha varit en vänlig tant som artigt tackat ja till allt telefonsäljarna föreslår att hon ska köpa, med effekt att hon nu har tre livstiders förråd av trosor, vilka hon kommer få användning för med tanke på alla piller som förlänger livet hon har abonnemang på och att hon är listad i inte mindre än fem icke-existerande telefonkataloger för företagare, under namnet virkkraft, ett namn hon hittade på 1997 när hon ställde ut sitt första och enda försök i virkningens ädla konst i hemslöjdsföreningens regi, så börjar hon fräsa ifrån och slänger på luren när telefonsäljarna ringer. Tvärt emot hennes natur och uppfostran. (Där tror jag att jag slog något rekord i lång mening med många bisatser, men jag älskar sådant). 

En dag så är tantens mått rågat. Tålamodet slut. Droppen som får hennes bägare rinna över är att de har grävt av elkabeln så hon missar elvakaffet samma dag som vibrationerna fått svärmors guldpendyl att trilla ner från väggen. Hon har förvisso alltid hatat den fula guldpendylen men någon ordning får det vara. Hon greppar en gigantisk slägga och går ut och börjar puckla på grävskoporna. Glassplittret yr runt henne medan hon krossar rutor och reglage. (Jag har inte riktigt kommit fram till hur det kommer sig att tanten råkar ha en slägga stående i hallen i sin pedantiska lägenhet, eller hur tanten orkar lyfta den för det är en massiv tiokilos jätteslägga jag ser framför mig. Kanske hittar hon släggan hos sin granne när hon återigen går upp med post som brevbäraren levererat fel?)

leverans

Byggjobbarna vet inte vad de ska göra med den rasande lilla tanten med den stora släggan. Det är inte direkt så att hon gör någon större åverkan på de stadiga maskinerna, men de kan ju inte gärna jobba vidare och köra rakt över henne, så de ringer polisen som kommer och hämtar henne. Något går dock fel i kommunikationen så polisen rycker ut i full kravallutrustning (kanske inte nödvändigtvis i boken men absolut i Hollywoodversionen. Det tar för övrigt polisen en bra stund komma fram eftersom vägen är avstängd och det står en grävskopa i vägen när de försöker köra runt en annan väg).

I rättegången blir det lindriga böter eftersom hon ju är en liten tant på folkpension och inte direkt någon kandidat till återfallsförbrytare. Det är först efteråt som hennes barn ens får reda på att lilla mamma varit i rätten.

Hennes vuxna barn har nämligen mycket viktiga karriärer som internationell människorättsadvokat respektive stuntkoordinator för motorcykelstunts och reser världen runt (stundkoordinator för motorscykelstunts var det skummaste yrket jag kunde komma på i en hast men kanske inspektör av banmaterial på friidrottsanläggningar hos OS-kandidater är bättre?). Hur som helst så ville inte tanten störa sina barn med en sådan petitess som att hon råkat i visst klammeri med rättvisan. Särskilt inte juristen som istället får reda på det via en skadeglad ex-kursare under ett viktigt mingel.

lyktstolpe på fall

När tanten är hemma efter sitt äventyr så har hon fått blodad tand. Hon skaffar en peruk, åker till Elgiganten och köper en dator. Hon har hört att på det där Internet kan man lära sig hur man gör bomber. Tanten har ju länge varit trädgårdsintresserad men börjar nu köpa extra mycket konstgödsel för att tillverka en stor bomb. Tanten går ut i krig. Hon går i krig mot de maskiner som kört över de buskar hon pysslat om i alla år, fällt de träd hon sett växa upp och byggt en cykelbana tvärs över den uteplats där hon brukar sitta i solen på eftermiddagarna.

Sedan är frågan, ska min tant göra en jättebomb och råka smälla upp hela området hon själv bor i (inklusive sitt eget hem), eller ska hon bli en maskerad hämnare som nattetid reser runt i Molncity, och närbelägna Götaslott som också invaderats av grävmaskinerna?

skriva om det, ett sätt få utlopp för frustration

Där någonstans har boken kört fast. Men å, känslan när tanten svingade den stora släggan alltså! Och skadeglädjen när inte ens poliserna kunde ta sig fram! Jag kände hur adrenalinet pumpade runt i kroppen och all frustration med förseningar, obefintlig hänsyn till boende, parkeringskaos och att jag inte kan ta mig hemifrån till kundbesök utan att komma fram nerstänkt med lera, fick ett utlopp. Och då har jag inte ens nämnt att det är nermörkt och jag som inte gillar mörker i bästa fall, gillar än mindre när jag ska treva sig fram mellan jordhögar och djupa hål längs stigar som ständigt flyttar sig. Passa er Mölndals kommun, Skanska, Torslanda entreprenad och allt vad ni heter: fixa till leran och oväsendet kvickt, annars släpper jag loss grävskopemarodören på er!

Titeln på inlägget kommer från att en befintlig cykelbana flyttas och läggs rakt igenom min närmaste uteplats. Uteplatsen har tydligen delvis legat på allmän mark de senaste 60 åren, mark som nu är såld och där någon nu bygger en cykelbana. Den nuvarande cykelbanan  ska det byggas hus på. Den nya cykelbanan läggs exakt i tomtgränsen. Dock läggs den en meter upp och den metern blir inte några nittio grader utan från den nya cykelbanan ner till vår uteplats bygger de en slänt. Och den slänten ska vi visst härbärgera på den remsa som blev kvar av uteplatsen.

uteplatsen

Välkommen hem till mysiga Mölndal

Jag är satans grinig idag. Utan någon egentlig anledning. Eller i vart fall ingen anledning speciell just för idag. En del av surheten skulle antagligen ge med sig om jag gav mig av ut i närmaste skog en timme, men jag ska istället (först) älta eländet.

Det har kanske framgått att jag ibland är i Sydfrankrike och ibland är i Västsverige? När jag är i Antibes sitter jag för det mesta ostört framför datorn och knapprar. Emellanåt varierar jag mig: sätter mig på stranden med tjocka buntar med korrektur eller tar en sejour på balkongen med stora travar med research. Däremellan kliver jag upp i ottan för att fota i morgonljus, eller stannar uppe till mitt i natten för att fota nattliv.

Tillbaka i Sverige tar ett annat liv vid. Jag träffar familj och vänner, deltar i nätverksträffar, minglar, håller föredrag, bloggar, går på mässor, affärslunchar och skriver helt andra texter. Kort sagt, jag gör helt olika saker beroende på var jag är men jag lider inte direkt av sysselsättningsbrist på någon av orterna.

frekventa “semestrar” i Antibes

“Ska du på semester nu igen, lyllos!” Hur många gånger har jag fått den reaktionen när jag åker söderut? Jag vill inte låta otacksam på något sätt, att ostört få sitta och skriva på en bok som jag helt bestämmer själv hur den ska se ut räknas säkert som drömsemester för många. Men jag väljer att se det som ett jobb. Ett jobb med synnerligen osäker ekonomisk utdelning, men ett jobb jag valt. Det innebär dock också hård press, det gäller att utnyttja tiden väl. Även jag behöver äta och mina stackars besparingar smälter ihop fortare än smör på en solig strand.

Men på ett sätt är det semester i Antibes. Det är tyst. Det är vilsamt. Det är grävskopefritt. Sedan i vintras har mitt svenska hem varit invaderat av hantverkare i alla former. Det har varit slipning av trapphus (vägg i vägg med mitt skrivbord), takbyte och fasadmålning. Istället för vårblommor och tomatfrön på balkongen hade jag byggnadsställningar. Ena dagen gapade ett stort hål istället för ytterdörr, en annan ett stort hål vid infarten.

Skanska gör flykt nödvändig

gatan avstängd

Jag har lärt mig att en liten marktillplattningsmojäng är en helvetesmaskin som stoppar all tankeverksamhet. Jag har lärt mig skilja på atlas-, volvo- och catgrävskopor. Jag har upptäckt att jag saknar de fula träden som förut stod på gårdarna. Jag har insett hur smidigt det var med en dedikerad parkeringsplats istället för först till kvarn och hur lätt det var förut att ta sig till motovägen. Nu är utfarten avstängd och kommer man hem efter fyra får man parkera på betalparkering.

Jag fattar att bostäder måste byggas och att jag inte är direkt ensam om att drabbas. Men måste det grävas på alla fyra sidor om huset samtidigt? Och kan de inte snabba på och bli klara någon gång? Kom igen, hur många dar ska det ta att smäcka upp ett hus? Egentligen?

Jag känner mig förföljd av grävskopor och ser dem överallt. Försöker jag cykla in till stan, nog fasen är cykelbanan uppgrävd på ena, andra eller båda sidorna (!), kör jag bil söderut så nog fasen är grävskoporna där också. Och jo, de finns även i Antibes.

“Tänk på oss som inte kan åka till Frankrike med jämna mellanrum”, säger mina grannar. De har rätt. Men de har kanske kontor som de åker till på morgonen som gör att de “bara” behöver svära över lervällingen när de kommer hem och förundrat betrakta maskinparken som omgärdar våra hus. De behöver inte sitta och försöka koncentrera sig medan huset gungar, att försöka skapa något mot en bakgrund av skärande eller dunkande ljud.

Fotosafari från Vänortsgatan

Jag kom alltså tillbaka till Sverige igår (vilket skulle kunna förklara gnälligheten). Jag som alltid brukar kunna hitta något positivt i alla situationer. Men vad kan vara positivt i denna röra? Tja, ovanliga fotoobjekt kanske? Omväxling till smala medeltida gränder och romerska ruiner? Jag hängde kameran över axeln och gick ut på fotosafari.

solig gräsmatta

Alla bilderna är från en och samma eftermiddag, vilket betyder att på vissa ställen är värsta-geggigaste-vidrigaste-fasen över medan den inte har börjat på andra ställen. Två av de värsta maskinerna, markplattaren samt sågen som delar stenblock finns inte med på bild för de var redan inlåsta. Byggjobbarna har nämligen lite udda arbetstider.

Klockan 06.30, i mörker, drar de igång alla maskiner och ser till att väcka hela grannskapet. De kan ju omöjligt se något i mörkret så jag tror att de bara varvar upp allting och ser till att alla säkert noterat deras ankomst. Därefter tar de en lång kaffepaus. Ibland följt av fackmöte, eller någon annan händelse som gör att man faktiskt får lite lugn och ro. Detta brukar iofs sammanfalla med morgondusch och sådant så jag har inte lyckats lära mig att utnyttja tillfället. Sedan, precis när jag satt mig framför datorn, så brakar de igång igen. Ungefär samtidigt som jag funderar på att ringa männen i vita rockar och be dem hämta mig innan jag exploderar så tar gulrockarna lunchpaus. Där någonstans brukar jag inse att det är dags evakuera hemmet och flyr: bort, ut. På annan plats kan man sedan samla ihop själsförmögenheterna igen och invänta kvällsfriden. Då gäller det att jobba av bara sjutton, men inte så intensivt att man missar att gå och lägga sig i tid. Det gäller att hinner sova innan helvetet börjar igen.

Detta inlägg har tidigare varit publicerat på annan plats men har flyttats hit av SEO-skäl.