Cykelbana tvärs genom uteplatsen – dags för grävskopemarodören slå till!

Igår inleddes National Novel Writing Month, en årlig företeelse från Storbritannien. På en månad ska man skriva 50 000 ord på en ny roman. Flera av mina skrivvänner verkar ha hakat på, dock inte jag. Men i fall att jag skulle varit med, då skulle jag skrivit en bok om hur vem som helst kan korsa gränsen för normalt beteende och bli en rättshaverist. Alla har en gräns när tålamodet tar slut och bara galenskap eller vilt och oresonligt slagsmål återstår.

hatobjekt ett

Jag började fabulera på innehållet i boken tidigt i morse. Jag låg kvar i sängen, helt utslagen (var på Sternträning igår kväll) och ville bara sova en timme till, men si, det var den där halvtimmen när byggjobbarna varvar upp sina maskiner, innan de tar långrast.

romanen om grävskopemarodören

rosa rosor

Min romanhjältinna är en liten grå svensk tant, mer en svensk Miss Marple än en kvinnlig Hundraåringen. Min tant har bott i samma lägenhet i 40 år och är ganska ensam sedan hennes hund Bella dog. Hon fortsätter dock prata med Bella medan hon löser melodikrysset, tjuvar sina tomatplantor eller bläddrar i sina veckotidning. Hon är känd som en gladlynt och snäll gammal dam som alltid har ett vänligt ord över till grannen. Men så händer något som förändrar allt.

Hennes stad, den fiktiga staden Molncity, tas över av illasinnade grävskopor. (När boken blir en Hollywood-film så är grävskoporna King-Kong-stora och bildspråket går i enbart svart och grått. Tantens lägenhet är enda färgklicken med sina Mårbacka-pelargoner i fönstren. Jag tänker förresten att Johnny Depp skulle vara rätt skådespelare för rollen som tanten).

Grävskoporna finns där överallt. Oavsett vilket väderstreck tanten tittar ut från sin hörnlägenhet så forsar det förbi en lerstänkt maskin från volvo, cat, komatsu, atlas eller doosan och lämnar lervälling och förstörelse efter sig. Från arla morgonstund till sena eftermiddagen slamras och lamras det. Tanten som sovit som en stock i alla år och som ett urverk klivit upp 05.45, börjar få sömnsvårigheter och kan inte ens koncentrera sig på sitt älskade melodikryss. Dessutom vågar hon knappt gå ut för att inte riskera att snubbla ner i något hål och bryta lårbenshalsen. För första gången på sjutton år går hon inte längre sin dagliga runda, den som hon och Bella alltid gick och som hon fortsatt gå, med Bellas koppel i handväskan.

grävskopa åker förbi balkonger

Sakta men säkert så förändras tanten. Från att ha varit en vänlig tant som artigt tackat ja till allt telefonsäljarna föreslår att hon ska köpa, med effekt att hon nu har tre livstiders förråd av trosor, vilka hon kommer få användning för med tanke på alla piller som förlänger livet hon har abonnemang på och att hon är listad i inte mindre än fem icke-existerande telefonkataloger för företagare, under namnet virkkraft, ett namn hon hittade på 1997 när hon ställde ut sitt första och enda försök i virkningens ädla konst i hemslöjdsföreningens regi, så börjar hon fräsa ifrån och slänger på luren när telefonsäljarna ringer. Tvärt emot hennes natur och uppfostran. (Där tror jag att jag slog något rekord i lång mening med många bisatser, men jag älskar sådant). 

En dag så är tantens mått rågat. Tålamodet slut. Droppen som får hennes bägare rinna över är att de har grävt av elkabeln så hon missar elvakaffet samma dag som vibrationerna fått svärmors guldpendyl att trilla ner från väggen. Hon har förvisso alltid hatat den fula guldpendylen men någon ordning får det vara. Hon greppar en gigantisk slägga och går ut och börjar puckla på grävskoporna. Glassplittret yr runt henne medan hon krossar rutor och reglage. (Jag har inte riktigt kommit fram till hur det kommer sig att tanten råkar ha en slägga stående i hallen i sin pedantiska lägenhet, eller hur tanten orkar lyfta den för det är en massiv tiokilos jätteslägga jag ser framför mig. Kanske hittar hon släggan hos sin granne när hon återigen går upp med post som brevbäraren levererat fel?)

leverans

Byggjobbarna vet inte vad de ska göra med den rasande lilla tanten med den stora släggan. Det är inte direkt så att hon gör någon större åverkan på de stadiga maskinerna, men de kan ju inte gärna jobba vidare och köra rakt över henne, så de ringer polisen som kommer och hämtar henne. Något går dock fel i kommunikationen så polisen rycker ut i full kravallutrustning (kanske inte nödvändigtvis i boken men absolut i Hollywoodversionen. Det tar för övrigt polisen en bra stund komma fram eftersom vägen är avstängd och det står en grävskopa i vägen när de försöker köra runt en annan väg).

I rättegången blir det lindriga böter eftersom hon ju är en liten tant på folkpension och inte direkt någon kandidat till återfallsförbrytare. Det är först efteråt som hennes barn ens får reda på att lilla mamma varit i rätten.

Hennes vuxna barn har nämligen mycket viktiga karriärer som internationell människorättsadvokat respektive stuntkoordinator för motorcykelstunts och reser världen runt (stundkoordinator för motorscykelstunts var det skummaste yrket jag kunde komma på i en hast men kanske inspektör av banmaterial på friidrottsanläggningar hos OS-kandidater är bättre?). Hur som helst så ville inte tanten störa sina barn med en sådan petitess som att hon råkat i visst klammeri med rättvisan. Särskilt inte juristen som istället får reda på det via en skadeglad ex-kursare under ett viktigt mingel.

lyktstolpe på fall

När tanten är hemma efter sitt äventyr så har hon fått blodad tand. Hon skaffar en peruk, åker till Elgiganten och köper en dator. Hon har hört att på det där Internet kan man lära sig hur man gör bomber. Tanten har ju länge varit trädgårdsintresserad men börjar nu köpa extra mycket konstgödsel för att tillverka en stor bomb. Tanten går ut i krig. Hon går i krig mot de maskiner som kört över de buskar hon pysslat om i alla år, fällt de träd hon sett växa upp och byggt en cykelbana tvärs över den uteplats där hon brukar sitta i solen på eftermiddagarna.

Sedan är frågan, ska min tant göra en jättebomb och råka smälla upp hela området hon själv bor i (inklusive sitt eget hem), eller ska hon bli en maskerad hämnare som nattetid reser runt i Molncity, och närbelägna Götaslott som också invaderats av grävmaskinerna?

skriva om det, ett sätt få utlopp för frustration

Där någonstans har boken kört fast. Men å, känslan när tanten svingade den stora släggan alltså! Och skadeglädjen när inte ens poliserna kunde ta sig fram! Jag kände hur adrenalinet pumpade runt i kroppen och all frustration med förseningar, obefintlig hänsyn till boende, parkeringskaos och att jag inte kan ta mig hemifrån till kundbesök utan att komma fram nerstänkt med lera, fick ett utlopp. Och då har jag inte ens nämnt att det är nermörkt och jag som inte gillar mörker i bästa fall, gillar än mindre när jag ska treva sig fram mellan jordhögar och djupa hål längs stigar som ständigt flyttar sig. Passa er Mölndals kommun, Skanska, Torslanda entreprenad och allt vad ni heter: fixa till leran och oväsendet kvickt, annars släpper jag loss grävskopemarodören på er!

Titeln på inlägget kommer från att en befintlig cykelbana flyttas och läggs rakt igenom min närmaste uteplats. Uteplatsen har tydligen delvis legat på allmän mark de senaste 60 åren, mark som nu är såld och där någon nu bygger en cykelbana. Den nuvarande cykelbanan  ska det byggas hus på. Den nya cykelbanan läggs exakt i tomtgränsen. Dock läggs den en meter upp och den metern blir inte några nittio grader utan från den nya cykelbanan ner till vår uteplats bygger de en slänt. Och den slänten ska vi visst härbärgera på den remsa som blev kvar av uteplatsen.

uteplatsen